I torsdags förra veckan fick min älskade mormor en stroke.... Till en början såg det ut som om hon förlorat känsel och rörelse i hö. sida och tappat talet...
Hon svarade bara Ja, på det mamma frågade henne... Men på kvällen började hon röra på både hö arm och ben, vilket var ett gott tecken!
På fredagen talade jag med pappa, som berättade att hon blivit sämre och att de misstänker att hon fått en infarkt också, och att det inte ser ljust ut. När mamma var uppe hade hon fått syrgas, men verkade ändå på bättringsvägen. Det var ingen infarkt utan hon hade fått vätska i lungorna som går att medicinera!
I lördags hade mamma varit uppe och tyckte att hon verkade piggare och började ha förhoppningar om att hon nog snart skulle få komma hem igen! Jag åkte upp till henne i söndags, och hon hade ätit själv och förflyttade sig från rullstolen till sängen själv och talet hade kommit tillbaka. Hon pratade inte mycket, och orden försvann ibland, men en klar förbättring från att bara svara ja!
I måndags kväll ringer mamma för att tala om att mormor har blivit mycket sämre.. Hon krampar och är inte vid medvetande, det misstänks att det är en ny stroke... Hon förflyttas till MAVA för att få epilepsimedicin som ska lugna kramperna... Återigen faller hoppet och sorgen kommer...
Men när läkaren var och tittade på henne på ronden på tisdagen så sa han att han inte trodde att det var en ny stroke utan att det var ganska vanligt att man fick kramper efter en första stroke, så han trodde att hon skulle vakna igen! Hopp....
Igår fick vi beskedet om att hon troligtvis inte kommer att vakna igen... Om hon skulle vaknat så skulle hon gjort det som i tisdags eftermiddag... Antagligen har det blivit ytterligare påspädning på stroken och att hon är svårt hjärnskadad....
Så nu väntar vi bara på att hon ska få somna in för gott och göra morfar sällskap....
Min älskade mormor som alltid funnits där...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar